Det är inte många huvudvägar i det här landet som tar dig från punkt A till B på ett smidigt sätt. Du behöver en Olga.
Varför vår följeslagare kom att kallas just Olga vet vi inte, men hon fick det namnet redan första dagen när vi satte oss i vår campervan.
Igår åkte vi på en biltur, målet var strax utanför Matamata. Vi trodde Olga hade fått fnatt när hon tog oss ut från Rotorua på en landsväg (highway), över till smala småvägar där man knappt kunde mötas, ut på landsväg, genom små samhällen…
Till gården kom den ena bussen efter den andra med turister. Alla såg glada och väldigt förväntansfulla ut. Vi hade anlänt hit:
En brunch hann vi med innan vi skulle kliva på en buss. Vår guide, som jag glömt namnet på, försökte få saker att låta spännande, men lyckades inte alls.
På plats vid slutstationen rusade folk av bussen och började fotografera innan de ens hade kommit till det väsentliga. Jag sa till Jessica att vi håller oss sist, så kan vi ta kort i lugn och ro.
Guiden jagade på sin skock, strax efter kom nästa grupp, så det blev hetsigt mellan varven.
Det var ett fint ställe med många hobbithus/-hålor och man kunde lätt se det gedigna arbetet som hade lagts ner på alla detaljer. Samtliga blev besvikna över att vi inte fick möjligheten att gå in i ett av husen. De hade kunnat bygga upp en ”turistvänlig” version någonstans…
Som avslut på rundturen kom vi till The Green Dragon för en drink. Det var väldigt varmt ute, så den var välbehövlig!
Vi blev därefter hämtade av bussen igen, avsläppta (lämpligt nog) utanför souvenirbutiken, och nästa grupp klev på. Vi hittade inget i butiken, så vi gick i stället och köpte en glass.
Det här var den sista ”turistfällan”, hädanefter är det bara slappa varvat med tramping som gäller.
Vi har konstaterat att på Sydön finns det mestadels får, på Nordön mest nötkreatur av arten Angus – det enda nötköttet i landets McDonald’s-burgare.
Lämna ett svar