På tur på Hardangervidda

Vi har vandrat en del i Norge, jag och Miikka. Vi har njutit av den friska luften, de öppna vidderna från kalfjäll med klanget av bjällror från får som går fritt och druckit friskt vatten från glaciärer. Nu har vi vandrat på Hardangervidda.


Hardangervidda är till stor del en nationalpark med flera glaciärer och är ett fantastiskt område. Vädret varierade mellan sol, molnigt och regn. Så fort vi gick ut var det uppehåll så jag tror högre makter var med oss.

Den längre turen var runt en sjö som tog ungefär 6 timmar med en liten fikarast i en stuga i änden av sjön. Nästan tillbaka till parkeringen började jag få migrän – typiskt när jag får upp pulsen ordentligt. Varje steg var en plåga när det dunkade i huvudet. Jag fick lägga mig och sova när vi var tillbaka på hotellet och det gick, tack och lov, över mestadels till dagen efter.


Kjeaasen

Ett intressant ställe som vi besökte var Kjeaasen (Kjeåsen på svenska). På en bergsavsats omkring 350 meter över havet ligger två fjällgårdar och platsen kallas för ”världens mest otillgängliga”.

Vy mot Simadal från Kjeaasen.

Skyltarna på vägen från parkeringen berättade att platsen har varit bebodd sedan 1650-talet och innan vägen byggdes så fick folket ta sig ner- och uppför den branta bergssidan till fots. Närmaste bebyggelse är Simadal som ligger vid fjorden. Allt fick bäras på ryggen, så även byggnadsmaterial och varje planka fick bäras upp en i sänder – inte så konstigt att det tog runt 30 år att bygga ett av boningshusen. Det tyngsta lasset var en slipsten på 90 kilo!

Barnen tog sig denna vägen till och från skolan varje dag och under de kallaste månaderna bodde de hos släktingar i Simadal eftersom vägen var för farlig på vintern. Förutom att man brukade den bördiga jorden så levde man på fiske och jakt.

På 1930-talet byggdes en motoriserad linbana som underlättade godshanteringen. När kraftstationen i Sinadal byggdes så konstruerades en väg upp till Kjeaasen, en tunnel sprängdes ut, ca 2,5 km lång. Eftersom det bara finns ett körfält får man åka upp och ner varje hel- respektive halvtimme. Man kan ta sig uppför bergssidan, men det är riskabelt och mycket svårt på sina ställen.

Självklart undrade vi hur man kom på idén från första början att klättra uppför berget, riskera liv och lem, komma upp och besluta sig för att just här ska jag och familjen bosätta oss! Det är en vacker plats med väldigt fin utsikt. Har ni vägarna förbi så är det värt ett besök.


Sima kraftverk

Som äkta turister och för att knyta ihop säcken med Kjeaasen så besökte vi även Sima kraftverk. Det ligger i dalen nedanför gårdarna. Vi tog en kortare guidad tur och in i ett enormt bergrum där man kunde se (och höra) överdelen av vattenturbinerna.

Guiden berättade att här inne skulle en ubåt av klassen Oscar II få plats (ubåten Kursk som gick till botten år 2000 var en sådan: 154 meter lång, 18 meter bred och 9 meter hög). Vi var lite besvikna eftersom vi hade räknat med att se turbinhallarna någon eller några nivåer ner i berget.


På tur igen

En sista tur ut på Hardangervidda, en kaffetermos i ryggsäcken och bara sitta ner i lä för att njuta av lugnet och tystnaden. Det är obetalbart.

Hardangervidda

Tilslørte bondepiker

Den sista middagen innan vi skulle hem till Göteborg dagen efter intogs på en restaurang mitt emot hotellet. När jag såg att de hade denna desserten på menyn kunde jag inte låta bli.

Tilslørte bondepiker

Jag var nostalgisk och tänkte på när pappa gjorde den vid några tillfällen när vi var små. Det är varma skorpsmulor, äppelmos och vispad grädde. På senare år har jag lärt mig att den heter Tilslørte bondepiker, eller Beslöjade bondflickor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *