Vi har vandrat en del i Norge, jag och Miikka. Vi har njutit av den friska luften, de öppna vidderna från kalfjäll med klanget av bjällror från får som går fritt och druckit friskt vatten från bäckar. Nu har vi vandrat på Hardangervidda.

Hardangervidda är till stor del en nationalpark med flera glaciärer och är ett fantastiskt område. Vädret varierade mellan sol, molnigt och regn. Så fort vi gick ut var det uppehåll så jag tror högre makter var med oss!

Den längre turen runt en sjö tog ungefär sex timmar med en liten fikarast i en stuga i änden av sjön. Nästan tillbaka på parkeringen började jag få migrän, varje steg var en plåga när det dunkade i huvudet. Jag fick lägga mig och sova när vi var tillbaka på hotellet och det gick, tack och lov, över till dagen efter.

Kjeåsen

Ett intressant ställe var Kjeåsen. På en bergsavsats omkring 530 meter över havet ligger två fjällgårdar och platsen kallas för ”världens mest otillgängliga”.

Skyltarna på vägen från parkeringen berättade att platsen har varit bebodd sedan 1650-talet och innan vägen byggdes så fick folket ta sig ner- och uppför den branta bergssidan. Närmaste bebyggelse är Simadal som ligger vid fjorden Simadalsfjorden i Eidfjord. Allt fick bäras på ryggen, så även byggnadsmaterial och varje planka fick bäras upp en i sänder – inte så konstigt att det tog runt 30 år att bygga ett av boningshusen. Det tyngsta lasset var en slipsten på 90 kilo!

Barnen tog sig denna vägen till och från skolan varje dag och under de kallaste månaderna bodde de hos släktingar i Simadal eftersom vägen var för farlig under vintern. Förutom att man brukade den bördiga jorden så levde man på fiske och jakt. På 1930-talet byggdes en motoriserad linbana som underlättade godshanteringen. När kraftstationen i Sima byggdes så konstruerades en väg upp till Kjeåsen, en tunnel sprängdes ut, ca 2,5 km lång. Eftersom det bara finns ett körfält så får man åka upp och ner varje hel- respektive halvtimme. Man kan ta sig uppför bergssidan, men det är riskabelt och mycket svårt på sina ställen.

Det här är en plats man måste besöka en solig dag, utsikten är fantastisk!

Som äkta turister och för att knyta ihop säcken med Kjeåsen besökte vi även Sima kraftverk som ligger i dalen nedanför gårdarna. En kortare guidad tur och in i ett enormt bergrum där man kunde se (och höra) överdelen av vattenturbinerna.

Guiden berättade att här inne skulle en ubåt av klassen Oscar II få plats (154 meter lång, 18 meter bred och 9 meter hög). Vi var lite besvikna eftersom vi hade räknat med att se turbinhallarna någon eller några nivåer ner i berget.

På tur igen

En sista tur ut på Hardangervidda, en kaffetermos i ryggsäcken och bara sitt i lä för att njuta av lugnet. Det är något speciellt med fjällen, se ut över vidderna – kanske en glaciär – och i den nästan totala tystnaden höra bjällrorna från betande renar eller får klinga i fjärran. Den mjuka klangen som bryter stillheten förstärker bara känslan av hur nära naturen man är.

Den sista måltiden

Vi fick flera fina dagar och sista måltiden intogs på en restaurang mitt emot hotellet. Jag var nostalgisk och tänkte på när mina föräldrar gjorde denna efterrätt.

Den heter Tilslørte bondepiker, eller ”Förklädda bondflickor”, vilket sägs hänvisa till hur de olika lagren i desserten skapar en ”förklädd” men elegant rätt. Trots sin enkla ursprung har rätten fått en lyxig framtoning och är en populär dessert vid både vardagliga och festliga tillfällen i Norge.

Rätten byggs upp i lager ett glas eller en skål med rostade brödsmulor eller skorpsmulor (stekta i smör och socker tills de fått färg), äppelmos eller äppelkompott (ibland kryddad med kanel eller vanilj) och vispad grädde.