I juli månad var jag med min storasyster och lillebror på semester i Italien – Rom, Amalfikusten, Pompeji och Venedig.

Destination Pompeji

Vi anlände till Rom på eftermiddagen och efter att ha installerat oss på hotellrummet gick vi iväg till en restaurang för middag. Jag hade migränkänningar och anfallet kom på restaurangen, så min syster beställde en taxi som tog mig tillbaka till hotellet.

Tidigt på morgonen dagen efter kom en minibuss och hämtade upp oss (min migrän hade släppt tack vare min dundermedicin). Chauffören var en charmig karl vid namn Achille som berättade lite anekdoter längs Amalfikusten. I bussen satt fyra amerikanare – ett medelålders par och två yngre tjejer med asiatiskt ursprung – alla från New York. Ingen av dem var så pratsamma, men vi ställde frågor och försökte få igång samtal och diskussioner med de övriga. Till slut struntade vi i dem och höll låda själva med Achille mellan hans berättelser.

Vi stannade till några gånger längs vägen för frukost, några utsiktsplatser och senare lunch. Achille rattade oss säkert längs de smala och slingrande vägarna och styrde kosan först mot Neapel och vidare till Pompeji där vår guide, Hector, visade oss runt bland ruinerna. Pompeji är en av de bäst bevarade antika städerna och denna omfattande plats ger en unik inblick i livet i en romersk stad innan utbrottet av Vesuvius år 79 e.Kr. ödelade området. När katastrofen inträffade levde ungefär 11.000-15.000 invånare i staden där teatrar, badhus, templen, marknadsplatser och även en amfiteater med plats för omkring 20.000 åskådare.

Trots att staden täcker en stor yta är det omöjligt att se allt på en dag. De viktigaste sevärdheterna ligger dock relativt nära varandra, vilket gör att besökaren kan uppleva en stor del av Pompejis charm och historia under ett kortare besök.

Vi skulle kunna tänka oss att åka tillbaka till Pompeji, men då bara med en audio guide så man kan gå runt i sin egen takt. Efter rundturen körde Achille längs motorvägen tillbaka till Rom där vi blev avsläppta vid hotellet.

Rom

Flera dagars stadsvandring med besök på både välkända och mindre kända platser följde. En guidad tur i Vatikanstaten var snabbt överstånden – man fick trängas med mängder av turister och det var varmt, så vi var helt slut när vi kom ut därifrån. Så här i efterhand kommer jag knappt ihåg allt jag har sett, tack och lov för foton jag har tagit!

Som hobbyhistoriker med en fascination för bland annat antika Egypten kunde jag inte låta bli att stanna upp och titta på obelisken som står på piazzan vid Vatikanstaten. Efter att ha googlat visade det sig att obelisken, som ursprungligen restes i Heliopolis under faraonernas tid, fördes till Rom av kejsar Caligula år 37 e.Kr. som en del av hans ambition att dekorera sin cirkus. Den hade stått kvar där i århundranden när påven Sixtus V på 1500-talet flyttade den till sin nuvarande plats, med hjälp av över 900 arbetare och ett sinnrikt system av rep och kranar restes obelisken på Petersplatsen som en symbol för kyrkans triumf över den hedniska världen.

Venedig

Efter fyra nätter i Rom tog vi tåget till Venedig där vi stannade i fem nätter. Vi älskar den staden och jag får aldrig nog av att gå i trånga gränder och över broarna – speciellt på kvällarna eller tidiga mornar när det är mer folktomt. En klassisk konsert skulle gå av stapeln i en kyrka på en kväll, så vi köpte biljetter till denna föreställning och tog sedan en promenad för att se solnedgången. Efter en god middag på en restaurang på en avlägsen piazza som vi råkade passera begav vi oss till konserten.

Det anrika Caffè Florian som öppnade sina portar den 29 december 1720, då under namnet Alla Venezia Trionfante, fick äran av ett kvällsbesök. Namnet ändrades senare till Caffè Florian för at hedra dess grundare Floriano Francesconi. Här har många kändisar avnjutit en kopp kaffe och sett venetianer och turister passera på Markusplatsen: Casanova, Charles Dickens, Lord Byron, Max von Sydow…

Dagen efter gick vi tillbaka för en fika (fast det kanske är fel att använda det svenska ordet för något så tjusigt italienskt) och tyckte att det var trevligt att sitta ner lite och få en paus från folkmängderna.

Senast jag besökte Venedig var 2012, och nu fyra år senare, märktes det tydligt att turismen hade ökat. Den rogivande och magiska atmosfären som jag minns från mitt första besök kändes något förändrad. Med fler turister kom också mer trängsel, och jag förstår verkligen varför många av de få venetianare som fortfarande bor kvar året om känner frustation. Deras unika hemstad invaderas dagligen av stora folkmassor, vilket ibland för med sig nedskräpning, tiggare och ihärdiga gatuförsäljare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra stadens förmåga att fascinera så många människor från världens alla hörn. Det är en svår balans – att vårda Venedigs kulturarv och samtidigt välkomna alla oss som vill uppleva dess skönhet.